Jag var länge av uppfattningen att all plastikkirurgi var helt förkastlig så länge det inte var för att komma till rätta med något med problem som kommit sig av sjukdom eller olyckor etc. Men på senare tid har jag allt mer kommit att tvivla på den saken. Det är inte så enkelt. Jag vet det nu, men förut tyckte jag det. Men man blir mindre kategorisk ju äldre man bli antar jag. Jag har i varje fall haft många bestämda åsikter i yngre dagar som jag kommit att ändra på äldre dagar. Tidigare var jag till exempel väldigt avogt inställd till Ian Hunters soloplattor (dock inte till You’re never alone with a schizofrenic som jag alltid gillat) men allt eftersom tiden gått allt mer kommit att hålla dem (de tre första alltså) högre än det han gjorde med Mott The Hoople. Det hade jag faktiskt inte trott för några år sedan märkligt nog. Egentligen har jag ingen aning var jag får alla sådana där fixa onödiga idéer från.